söndag 30 september 2012

Skansen

Jag har varit och tittat på vargar i Skansen häromveckan. Jag måste säga att jag blev rätt imponerad av det stora, rena stället vargarna fanns i. Tja, skogrent iallafall. Till och börja med var det utmärkt att ha vargarna på så nära avstånd, och kunna studera de och få ut mer om deras livstil. De stod ungfär fem meter från mig och det var helt fanatastiskt att kunna se de på så nära avstånd. Men sen började det kännas fel. Det fanns tre vargar och de verkade ganska avslppnade och lugna. Lite för avslappnade och lugna, borde jag kanske tillägga. Efter bara några minuter av varg-bevakning, syntes det väldigt tydligt att dessa vargar hade tråkigt. Det fanns inget de kunde göra, annat än att gå runt i buren och klia de små kryp som fanns i ryggen. Djur i djurparker är som människor i fängelse. Det enda skillnaden är att djuren har inte begått något brott, och de fördes dit från sina naturliga miljöer för att bli skådningsobjekt för stadens folk. När jag var liten bodde jag i Irak, och jag kommer ihåg att det fanns en väldigt stor djurpark  som jag, mina bröder och typ hela landet älskade så mycket. Jag kommer ihåg att vi brukade åka dit tilsammans på helgerna. Denna djupark var ett ställe som samlade allt och alla. Det var en plats där alla kunda roa sig och ta det lungt. Det brukade vara världens grej att åka dit. De hade nämligen djur från väldigt olika ställen på jorden. Björnar, vargar, lejon, giraffer och tigrar. Tillräckligt var det för en sexåring. En sak som irriterade mig dock var att vi barn fick inte gå in till de vilda djuren utan en förälder. Det var tydligen alldeles för farligt att vara nära de själv när man är så lite. Man kunde skadas eller bli uppäten, sa vakterna. Än idag undrar jag varför man sa det. Om det var för att de djuren inte fick tillräckligt med mat, eller om det var för att man inte visste hur man skulle handskas med vilda djur. Jag kommer ihåg att det var en stor besvikelse, för man ville ju känna sig stor och vuxen och kunna skryta om att man gått in till de stor, läskiga vilda djuren helt själv. Men men, djurparker var skapade för att man ska ha roligt i de, och det är precis det som händer varje gång jag går till en djurpark.

söndag 16 september 2012

Mr. Pip Reflektioner

Inget är värre än att känna sig sviken av sin egen familj. Det är tydligt beskrivet i boken Att tro på Mr. Pip. när Matilda hittar ett examplar av boken Lysande Utsikter hemma hos sig, där hennes mamma hade gömt den, blir hon arg och rasande över det faktum att hennes mamma kunde rädda byns tillhörigheter om hon bara lämnade den till rödskinnen. Men det gjorde hon inte. För att hon visste att om hon lämnade boken så kommer hon att behöva förklara varför den överhuvudtaget hamnade i hennes hus. Här känner sig Matilda fast i mitten. Hon kan inte avslöja att det var hennes mamma som hade boken, då skulle hon bara förråda henne. Detta är inte det enda fallet som Matilda känner sig sviken. När Matilda flyttar för att bo med sin pappa efter sin mammas död, börjar hon på high school och där, i skolans bibliotek hittar hon ett exemplar av Lysande Utsikter. Hon börjar läsa och kommer på att denna bok är mycket mer ordrik än den som Mr. Watts har läst för de. Då förstår hon att Mr. Watts har gjort om boken lite för att den ska vara lätt att förstå av barnen. Hon blir arg och förbannad över det faktum att han inte läste det originala boken. Han läser vidare och ser att Mr. Watts har undvikit att läsa några saker. Hon undrar varför Mr. Watts hade undvikit att berätta den originala versionen för de, Vad han skyddade de från. Svar får hon aldrig.

Sommarbok

Boken jag läste heter PS jag älskar dig. Jag är rätt intresread av kärleks romaner oh tänkte att detta kan bli kul att läsa. Jag läste baksidan och föll för iden. Och så började jag läsa den. Författaren hade skrivit på ett sätt som var lätt att förstå. Hon formulerade sig väldigt bra, och lyckades skriva så att man blir fast redan från första stycket. Men det var inte bara skrivandet som gjorde att man var tvungen att fortsätta läsa den, själva centrala iden var så spännande att man ville verklingen veta vad som kommer att hända i nästa sida, och den därefter. Små överraskande saker hände lite här och där. Och man får såklart inte glömma humorn som fanns i boken, några skämt här och där gjorde att berättelsen inte togs på allvar hela tiden, det lättade upp stämmningen och att boken inte blev en deprimerande berättelse om enbart kärleken och döden.
Jag hoppades på en mysig läsning med många kärleksförklaringar, men samtidigt förväntade jag mig många sorgliga och smärtfulla minnen. Samtidigt ville jag verkligen ha många känslor inblandade. Om man skriver om döden så ska det finnas många starka, kraftfulla, påverkande känslor som författaren beskriver väl. Det var percis så i denna bok. Det var som en berg och dalbana av känslor. Holly (huvudpersonen i berättelsen) mår lite bättre i ett kapitel, bara för att gå i en ny depression i kapitlet därefter. De små saker hon hittar som påminner om Jerry (den som dör) får henne att må bättre då hon känner att han fortfarande är med henne. Samtidigt sörjer hon ännu mer och mer över det faktum att hon aldrig kommer att se honom igen. Det var precis den läsning jag hoppades på, om inte bättre. Klart den bästa sommarboken att läsa.