Which circel of hell?

Och plötsligt vaknar jag. Det var rätt mörkt men det gick att se ändå. Jag hade inte förväntat mig en sån... tysthet. Det fanns massor med människor runt omkring mig, men det var ingen som pratade. De satt knäpptysta och försökte hålla sig till sig själva. Sen hördes det något. Någon som skrattade ondskefullt. Någon som sa ''hallå, hörde du om...''. Och sen någon som grät. ''Vad händer här?'' hörde jag mig själv säga. Inget svar. Ingen vill svara, ingen vågar svara. Jag stod ensam och försökte ta reda på var jag var. ''VAD HÄNDER HÄR?'' skrek jag. De flesta tittade på mig och mimade ett ''shhh''. De gav inte ett enda ljud ifrån sig. Men sen steg en kille fram från ingenstans. Han var ljushårig, rätt lång, och rätt sliten. Hans kläder var sönder, hans kropp var smutsig... och det fanns en massa sår på hans armar. Det var tydligt att det var han som hade skurit sig själv, kniven låg kvar i hande. Han gick långsamt, med ansiktet mot marken. Han kom närmare mig. Han tittade runt, som om han försökte se om det var någon som stirrade på honom. Sen började han prata. Hans röst var väldigt tyst, och det gick knappt att höra vad han sa. Men han pratade. Han hade inte brytt sig ett dugg om någon annan än sig själv och sina vänner, när han var kvar i livet. Han hande mobbat människor som inte var lika bra som han. Människor vars liv inte var lika lyxiga som hans en gång har varit. Han berättade om en tjej som han mobbade. Han älskade henne. Han ville vara med henne. Men på grund av hans vänner, hans status, och framför allt hans klass, var han ''tvungen'' att mobba henne. Hon började skära sig, berättar han. Varje gång han såg ett nytt sår, ville han bara springa och krama henne, kyssa hennes trötta ögon och lova henne att aldrig lämna henne. Men det gjorde han inte. Han fortsatte utsätta henne för alla sorters förnedringar. Till slut orkade hon inte. Hon ville bort från honom, bort från skolan, och bort från världen. Och det krävde inget mer än en en liten hopp. Hans röst tystnade och han förökte svälja gråten i rösten. Han samlade sig och berättade det sista. Nu måste han leva en oändlighet med skamen över det som han har gjort. Han måste bära hennes kläder, bli påmind om hennes doft, och känna hennes smärta när hon skar sig själv. Allas historier  är identiska, på ett eller annat sätt. Det var det sista han sa. Sen skar han ett bytt sår på armen och försvann i folkmassan. Jag tyckte nästan synd om honom. Men sen mindes jag tjejen. Det var sannerligen rätt åt honom, som behandlade henne på detta fruktansvärda sätt. Jag tittade runt på människorna och insåg att nästan alla hade knivar i hande och sår på armarna. De såg så ensamma ut. De ville bara ha någon som bryr sig om de. Precis som de mobbade en gång kände. Jag blev så äcklad. Dessa männsikor var som mördare. Fast det var ändå synde om de. Min hjärna höll på att explodera, innan det svartnade framför ögonen.