Kristin Lavransdotter

Familjen eller kärleken? En evig fråga och ett olöst mysterium. Vilket ska man prioritera och vilket ska man kämpa för? Kärlek och familj är två viktiga teman i boken Kristin Lavransdotter, skriven av Sigrid Undset. Huvudpersonen Kristin, jobbar hårt för sin familj. Hon vill vara tillsammans med de, och hon vill att de ska hålla ihop. Detta blir inte lätt när kärleken till en främling kommer in i bilden. Hon vill göra som sitt hjärta säger, men det blir rätt svårt utan att någon av hennes familjmedlemmar blir sårad. Relationen mellan Kristin och hennes pappa är särskilt stark. De har hållit ihop länge och hon brukade åka med honom på hans långa resor. Han har alltid skyddat henne och varit där när hon behövde honom. Hon var hans lilla guldbarn. Hon ville verkligen inte förstöra det bandet de hade. Det fanns ännu en stark realtion till sin mamma och sin lilla syster Ulvhild, men den som finns till pappa Lavrans är av en annan sort. En relation som man skäms för att bryta. Fader har alltid varit beskyddaren och försvararen. Deras relation beskrivs i en situation i boken som lyder:
Fadern satt med en kaka mjukt bröd. Han ältade småbitar därav mellan fingrarna, tills de liknade hästar, klöv smala stycken av sovlet och satte grensle över brödhästarna; dessa lät han så rida bort över sitt knä och in i munnen på Kristin.
 Kärleken är ett viktigt tema i boken. Den är ju en kärleks roman, så det är rätt logiskt. Kristin faller för två män i boken. Den ena är hennes fosterbror Arne som, tragiskt nog, knivhöggs till döds. Den andra mannen är en som räddade henne och en kompis efter att de har varit ute och handlat medan hon bodde i ett kloster, Erlend. Kristin blir väldigt förälskad i honom, men hon kan inte vara med honom för att hon har redan blivit bort gift till en annan man vid namnet Simon. Simon känner av att hon inte vill gifta sig med honom och bestämmer sig för att bryta förlovningen. Kristin och Erlend försöker övertyga Kristins pappa att låta de gifta sig, men han vägrar. Kristin förstår att deras kärlek är förbjuden och kommer aldrig att kunna se dagsljuset. Men hon ger inte upp. Hon kämpar och jobbar hårt för att vara med den hon älskar så mycket. Hon kände alldeles för mycket kärlek för honom, och hon kunde bara inte släppa taget. Hon visste vad konsekvenserna var, som här till exempel:
Lycklig smög hon sig intill honom. Inte för att hon någonsin trodde att det skulle gå så som Erlend med sådan visshet väntade. Kristin tänkte att domens dag kom säkert över de inom kort. Detta kunde ju omöjligt gå väl i längden.

Strindberg tema

jag tänkte skriva om sambandet mellan kärlek och Strindbergs texter. Jag tänkte läsa Giftas/ Giftas 2, eller åtminstone en del av de. Det finns säkert andra texter i biblioteket, så jag tänker ta en titt där också.

Which circel of hell?

Och plötsligt vaknar jag. Det var rätt mörkt men det gick att se ändå. Jag hade inte förväntat mig en sån... tysthet. Det fanns massor med människor runt omkring mig, men det var ingen som pratade. De satt knäpptysta och försökte hålla sig till sig själva. Sen hördes det något. Någon som skrattade ondskefullt. Någon som sa ''hallå, hörde du om...''. Och sen någon som grät. ''Vad händer här?'' hörde jag mig själv säga. Inget svar. Ingen vill svara, ingen vågar svara. Jag stod ensam och försökte ta reda på var jag var. ''VAD HÄNDER HÄR?'' skrek jag. De flesta tittade på mig och mimade ett ''shhh''. De gav inte ett enda ljud ifrån sig. Men sen steg en kille fram från ingenstans. Han var ljushårig, rätt lång, och rätt sliten. Hans kläder var sönder, hans kropp var smutsig... och det fanns en massa sår på hans armar. Det var tydligt att det var han som hade skurit sig själv, kniven låg kvar i hande. Han gick långsamt, med ansiktet mot marken. Han kom närmare mig. Han tittade runt, som om han försökte se om det var någon som stirrade på honom. Sen började han prata. Hans röst var väldigt tyst, och det gick knappt att höra vad han sa. Men han pratade. Han hade inte brytt sig ett dugg om någon annan än sig själv och sina vänner, när han var kvar i livet. Han hande mobbat människor som inte var lika bra som han. Människor vars liv inte var lika lyxiga som hans en gång har varit. Han berättade om en tjej som han mobbade. Han älskade henne. Han ville vara med henne. Men på grund av hans vänner, hans status, och framför allt hans klass, var han ''tvungen'' att mobba henne. Hon började skära sig, berättar han. Varje gång han såg ett nytt sår, ville han bara springa och krama henne, kyssa hennes trötta ögon och lova henne att aldrig lämna henne. Men det gjorde han inte. Han fortsatte utsätta henne för alla sorters förnedringar. Till slut orkade hon inte. Hon ville bort från honom, bort från skolan, och bort från världen. Och det krävde inget mer än en en liten hopp. Hans röst tystnade och han förökte svälja gråten i rösten. Han samlade sig och berättade det sista. Nu måste han leva en oändlighet med skamen över det som han har gjort. Han måste bära hennes kläder, bli påmind om hennes doft, och känna hennes smärta när hon skar sig själv. Allas historier  är identiska, på ett eller annat sätt. Det var det sista han sa. Sen skar han ett bytt sår på armen och försvann i folkmassan. Jag tyckte nästan synd om honom. Men sen mindes jag tjejen. Det var sannerligen rätt åt honom, som behandlade henne på detta fruktansvärda sätt. Jag tittade runt på människorna och insåg att nästan alla hade knivar i hande och sår på armarna. De såg så ensamma ut. De ville bara ha någon som bryr sig om de. Precis som de mobbade en gång kände. Jag blev så äcklad. Dessa männsikor var som mördare. Fast det var ändå synde om de. Min hjärna höll på att explodera, innan det svartnade framför ögonen.

Skansen

Jag har varit och tittat på vargar i Skansen häromveckan. Jag måste säga att jag blev rätt imponerad av det stora, rena stället vargarna fanns i. Tja, skogrent iallafall. Till och börja med var det utmärkt att ha vargarna på så nära avstånd, och kunna studera de och få ut mer om deras livstil. De stod ungfär fem meter från mig och det var helt fanatastiskt att kunna se de på så nära avstånd. Men sen började det kännas fel. Det fanns tre vargar och de verkade ganska avslppnade och lugna. Lite för avslappnade och lugna, borde jag kanske tillägga. Efter bara några minuter av varg-bevakning, syntes det väldigt tydligt att dessa vargar hade tråkigt. Det fanns inget de kunde göra, annat än att gå runt i buren och klia de små kryp som fanns i ryggen. Djur i djurparker är som människor i fängelse. Det enda skillnaden är att djuren har inte begått något brott, och de fördes dit från sina naturliga miljöer för att bli skådningsobjekt för stadens folk. När jag var liten bodde jag i Irak, och jag kommer ihåg att det fanns en väldigt stor djurpark  som jag, mina bröder och typ hela landet älskade så mycket. Jag kommer ihåg att vi brukade åka dit tilsammans på helgerna. Denna djupark var ett ställe som samlade allt och alla. Det var en plats där alla kunda roa sig och ta det lungt. Det brukade vara världens grej att åka dit. De hade nämligen djur från väldigt olika ställen på jorden. Björnar, vargar, lejon, giraffer och tigrar. Tillräckligt var det för en sexåring. En sak som irriterade mig dock var att vi barn fick inte gå in till de vilda djuren utan en förälder. Det var tydligen alldeles för farligt att vara nära de själv när man är så lite. Man kunde skadas eller bli uppäten, sa vakterna. Än idag undrar jag varför man sa det. Om det var för att de djuren inte fick tillräckligt med mat, eller om det var för att man inte visste hur man skulle handskas med vilda djur. Jag kommer ihåg att det var en stor besvikelse, för man ville ju känna sig stor och vuxen och kunna skryta om att man gått in till de stor, läskiga vilda djuren helt själv. Men men, djurparker var skapade för att man ska ha roligt i de, och det är precis det som händer varje gång jag går till en djurpark.

Mr. Pip Reflektioner

Inget är värre än att känna sig sviken av sin egen familj. Det är tydligt beskrivet i boken Att tro på Mr. Pip. när Matilda hittar ett examplar av boken Lysande Utsikter hemma hos sig, där hennes mamma hade gömt den, blir hon arg och rasande över det faktum att hennes mamma kunde rädda byns tillhörigheter om hon bara lämnade den till rödskinnen. Men det gjorde hon inte. För att hon visste att om hon lämnade boken så kommer hon att behöva förklara varför den överhuvudtaget hamnade i hennes hus. Här känner sig Matilda fast i mitten. Hon kan inte avslöja att det var hennes mamma som hade boken, då skulle hon bara förråda henne. Detta är inte det enda fallet som Matilda känner sig sviken. När Matilda flyttar för att bo med sin pappa efter sin mammas död, börjar hon på high school och där, i skolans bibliotek hittar hon ett exemplar av Lysande Utsikter. Hon börjar läsa och kommer på att denna bok är mycket mer ordrik än den som Mr. Watts har läst för de. Då förstår hon att Mr. Watts har gjort om boken lite för att den ska vara lätt att förstå av barnen. Hon blir arg och förbannad över det faktum att han inte läste det originala boken. Han läser vidare och ser att Mr. Watts har undvikit att läsa några saker. Hon undrar varför Mr. Watts hade undvikit att berätta den originala versionen för de, Vad han skyddade de från. Svar får hon aldrig.

Sommarbok

Boken jag läste heter PS jag älskar dig. Jag är rätt intresread av kärleks romaner oh tänkte att detta kan bli kul att läsa. Jag läste baksidan och föll för iden. Och så började jag läsa den. Författaren hade skrivit på ett sätt som var lätt att förstå. Hon formulerade sig väldigt bra, och lyckades skriva så att man blir fast redan från första stycket. Men det var inte bara skrivandet som gjorde att man var tvungen att fortsätta läsa den, själva centrala iden var så spännande att man ville verklingen veta vad som kommer att hända i nästa sida, och den därefter. Små överraskande saker hände lite här och där. Och man får såklart inte glömma humorn som fanns i boken, några skämt här och där gjorde att berättelsen inte togs på allvar hela tiden, det lättade upp stämmningen och att boken inte blev en deprimerande berättelse om enbart kärleken och döden.
Jag hoppades på en mysig läsning med många kärleksförklaringar, men samtidigt förväntade jag mig många sorgliga och smärtfulla minnen. Samtidigt ville jag verkligen ha många känslor inblandade. Om man skriver om döden så ska det finnas många starka, kraftfulla, påverkande känslor som författaren beskriver väl. Det var percis så i denna bok. Det var som en berg och dalbana av känslor. Holly (huvudpersonen i berättelsen) mår lite bättre i ett kapitel, bara för att gå i en ny depression i kapitlet därefter. De små saker hon hittar som påminner om Jerry (den som dör) får henne att må bättre då hon känner att han fortfarande är med henne. Samtidigt sörjer hon ännu mer och mer över det faktum att hon aldrig kommer att se honom igen. Det var precis den läsning jag hoppades på, om inte bättre. Klart den bästa sommarboken att läsa.